Känns det igen?

HV förlorade första finalen efter uselt försvarsspel stora delar av matchen. Jag borde vara förbannad och oroad efter denna match men på något sätt känns det ändå rätt ok. Jag vet inte om det är HVs dåliga starter i både kvart- och semifinal som vaggat in mig i någon slags trygghet, som att HV helt säkert gjorde sin sämsta final ikväll och att det framöver bara blir bättre. Och någonstans där ligger väl ändå det positiva, för sämre lär det ju knappast bli. Försvarsspelet var virrigare än på mycket länge och under det dröjde nog minst tio minuter in på första perioden innan HV ens delat ut en tackling. Detta i en SM-final! Trots såväl 2-0 som 4-1 som 5-3 för Linköping lyckades var det ändå liv i matchen fram till slutet då LHC satte 6-4 i öppen kasse. Kort innan det var Melin en rungande ribbträff från att kvittera. Detta berodde inte bara på att HV till slut började visa vilja och spela med den desperation som behövs i en SM-final utan även att Linköpings försvar även det såg allt annat än stabilt ut.

Min spontana känsla efter matchen är alltså att det ändå ser bra ut. Hittar bara HV tillbaks till det fina försvarsspel de visat upp mot Timrå så ska det här gå vägen. Hela vägen till guld. Men jag lär får återkomma med mer genomtänkta analyser efter en natts sömn eller så..

Till sist: Bäst ikväll var ändå Fredrikssons knock. Klockrent är ett under statement. Näst Voutilainen. Snacka om att vara het!