Tillbaka i mörka verkligheten

Igår kom jag tillbaks, lagom för att se HV släppa in första målet ännu en gång. Sextonde matchen i rad alltså. Nästan en tredjedel av elitserien är nu spelad och HV har fortfarande inte ledit med 1-0. Helt otroligt!

I övrigt gjorde HV en hyfsad match. Individuellt slarv från framför allt Liv och Falk blev det som avgjorde matchen till Modos sida. Visst, försvarsspelet såg emellanåt, även vid andra tillfällen darrigt ut. Men på det stora hela var det ändå Ok. Sen gjorde Davidsson inte heller ikväll en av sina bästa matcher. Men det är också helt i sin ordning. Man kan inte begära att han ensam ska avgöra matcherna för HV gång efter gång. Speciellt inte när laget ständigt får jobba i uppförsbacken.

Istället önskar jag att trejde och färdekedjorna kunde vara med och producera mer. Igår tyckte jag mig se ett embryo till det i sammansättningen av tredjekedjan med Falk flankerad av Johansson och Fredriksson. Hade Falk haft den form han hade för några veckor sen tror jag denna lina mycket väl skulle kunna vara ett offensivt vapen för HV. Vad sägs om en fjärdekedja med tre juniorer? Önerud-Ullström-Tedenby skulle kunna bli en riktig attraktion att se på isen. Skulle också med lite förtroende bli hur bra som helst.

Mitt råd till kenta är alltså att satsa fördela speltid. Ge tredje och fjärdeformationerna mer istid och då i synnerhet när de två första dito trampar vatten. Bära eller brista. Sämre kan det knappast ändå bli. Plocka hem Ullström och Tedenby. Lindström och Hagos får bänkas tills vidare. Och till sist låt inte Liv vakta målet som nybliven förälder.

Imorgon väntar repris av finalen från i våras mot LHC. Hoppas spelarnas guldminnen väcks till liv när de entrar Chockladasken. Minnen som kanske kan ge spelglädjen och törsten efter nytt guldfirande tillbaks till HV.