Sammanfattning av säsongen, del 1

Nu har jag återhämtat mig från förlusten och har jag haft tid att reflektera lite över den gångna säsongen..

Totalt sett tycker jag att detta var en lyckad säsong till slut. Länge kändes det som det skulle bli en flopp-säsong. Några oförglömliga, heroiska insatser av laget i slutspelet gjorde att omdömet av säsongen ändrades.

Säsongen började också i ett sprudlande tempo med en 6-2 seger över Frölunda i en mycket underhållande match. Då kändes det som att guldfirandet från våren fick ny fart på höstkanten. Roligare än så blev det dock inte under hösten. Redan matchen efter blev det förlust som följdes av ytterligare en och snart såg det mörkt ut. Spelet stämde inte alls, varken i defensiven eller offensiven. Många spelare blev syndabockar, i synnerhet Hagos och Louma men även Petrasek och Liv (förståss). Men faktum är att inte förstakedjan med Davidsson, Voutilainen och Thörnberg heller levererade, åtminstone inte i fem-mot-femspel. Ett moment fungerade dock bländande under nästan hela grundserien: Powerplayet. Här fick just förstakedjan dra ett tungt lass. När Hrdina tidigt försvann pga av skada och övriga enheter inte levererade i början på säsongen fick Davidsson och Co dra ett än tyngre lass. Parallellt med detta uppstod det en konflikt mellan elitseriens topplag o ena sidan och förbundskaptenen Begnt-Åke Johansson o andra. Detta handlade om att spelare som Davidsson fick spela allt för mycket matcher och aldrig fick chansen till återhämtning om de förutom alla elitseriematcher och för LHCs och HVs del, även nystartade Hockey Champions League även spela mängder av landslagsmatcher i träningsturneringar på hösten och vintern.

Kanske var det här, i detta hårda matchandet av HVs nyckelspelare som grunden lades för de skador som sen visade sig i slutspelet. Kanske kan man till och med dra slutsatsen redan här att det var här HV förlorade finalen? Hypotetiskt så klart men ingen kan ju säga annat än att nyckelspelarna i HV emellanåt såg rejält mycket mer tröttkörda ut i slutspelet än ditona i exempelvis Färjestad som i mångt och mycket sluppit landslagsuppdrag och dessutom inte deltagit i Champions League. Fast här är det även på sin plats med lite kritik mot Kenta: Under många matcher i höstas fick vissa spelare kopiöst med speltid, match efter match utan att detta på något vis kunde motiveras i deras prestationer då. Varför inte ge andra mer speltid och ansvar och på det sättet vända en negativ trend? Det hade dessutom den positiva bieffekten att man inte slitit så hårt på samma spelare hela säsongen.

Den negativa trenden ja.. Den fortsatte och fortsatte. Det var ganska enkelt att peka ut den exakta tidpunkten när botten var nådd: 12e november i Bern. Här förlorade HV med 7-5 efter att ha släppt in 3(!) mål i samma numrära överläge(!). Därmed var också chanserna till avancemang i turneringen i praktiken borta. Efter detta hade HV det 'berömda' lagmötet. Efter detta möte började inte HV rada upp segrar. Däremot tätade HV till defensiven ordentligt och blev extremt svåra att besegra. Faktum är att HV endast förlorade (under ordinarie tid) två matcher till under 2008 efter den bedrövliga inatsen i Bern (den betydelselösa sista matchen i CL och med uddamålet mot topplaget LHC). Sakta, sakta började man klättra i tabellen. Hade det inte varit för att det var så mycket ovavgjorda matcher hade klättringen gått än fortare. Hur som helst var laget äntligen på rätt väg.

Forsättning följer! Eventuellt kommer det något inlägg emellan om silly season. Finns ju risk att det händer en hel del på den fronten under de närmsta dagarna..