Comfort zone

Nu börjar det kännas riktigt skönt att se HV spela hockey. Skönt i avseende att de har ett stabilt grundspel och att de gör mål på tillräckligt hög andel av sina chanser. Målskyttet och anfallsspelet var annars min sista farhåga av många efter försäsongen och efter framför allt de två första seriematcherna.

Ikväll mot Modo började det visserligen inte alls speciellt bra med onödigt slarv och stress i försvarszon. 0-1 var snabbt utkomsten av detta. Men så här i efterhand kan man mena att denna start, första kvarten, inte bekom den lagmaskin HV håller på att växa till. När matchen var slut stod det 6-1 på resultattavlan. Återigen en laginsats där ingen vad jag kunde märka föll i från. Alla förtjänar alltså att lyftast fram men jag väljer att framför allt nämna två unga spelare: Fantenberg och Strandberg. Fantenberg spelade riktigt stabilt hela matchen förutom ett situation då han hade ett felpass och vid ett annat tillfälle en markeringsmiss. Stranberg visade rätt attityd de få minuters speltid  han fick. Visade att han vill ha pucken och gick ofta rakt på mål. Transatlantisk i sin spelstil kan man säga. Moderna kan man också säga med fart, fysik och även finess. 

Det var som sagt en riktigt skön, lugnande känsla som spred sig i själen ju längre matchen led. En känsla som det var väldigt länge sen man kände när det gäller HV. Visst kan svackor komma men jag har just nu en så bra känsla kring det som man byggt upp att det måste till väldigt mycket på rucka på den stabila grund man verkar lagt. Väldigt mycket beröm till Ulf Dahlén och övriga i ledarteamet för detta! 

Jag är medveten om att jag mycket väl kan dra lite för stora växlar på några segrar i rad och så här lite segerrusig och ett par folköl senare. Det är som sagt endast min känsla. Men jag låter det gå några omgångar till så lovar jag att återkomma med en mer grundlig och mindre flummig analys av HVs säsongstart. Ska vi säga nån gång efter 10 spelade matcher?