Där är också där, i slutet av försäsongen vi nås av det fruktansvärda, ofattbara beskedet att Stefan Liv tillsammans med hela sitt lag omkommit i en flygkatastrof. Mitt i det här ska HV, med många spelare som nära vänner till Stefan inom en vecka spela elitseriepremiär. Knappast något drömläge att prestera på topp. Den halvknackiga resultaten under den European Trophy-turnering som HV just åkt ut kändes nu om möjligt än mindre viktiga. Jag och många HV-fans med mig var beredda på en svag HV-inledning av elitserien på grund av detta.
Mycket riktigt gick det också tungt till en början. Efter de tre första omgångarna var HV utan poäng och sist i tabellen. Stor del av förklaringen till dessa förluster kan man nog med ganska stor säkerhet tillskriva att det rätta fokuset, av väldigt förståeliga skäl, inte fanns där. Men där hände något. HV tog sig samman och maskineriet började så sakta rulla igång. Snart såg HV närmast ostoppbara ut. Man hade två glödheta kedjor i form av Fasth, Jouensuu, Krog samt Falk, Ledin, Sundh. Man gick bara och väntade på att förstakedjan skulle komma igång ordentligt och få fart på det enda som inte fungerade under den här perioden: Powerplay. Annars såg det fantastiskt bra ut. Ett tag spelade HV en så bra hockey som de så långt mitt minne sträcker sig, inte spelat tidigare. Denna period, som jag hakat upp mig på mycket under säsongen, sträckte sig från omgång fyra till omgång 21 för HVs del och då var vi framme i början av november. Under den perioden på 18 matcher förlorade HV två(!) under ordinare speltid och en på straffar. Ändå var spelet stundtals än mer imponerande än denna statistisk. Bland dessa matcher finner vi bland annat den magiska vändningen mot AIK där man låg under med 7-2 i början av tredje perioden för att sen inom fem minuter göra fem mål och sedan till slut vinna på straffar.
Den stora frågan för mig när det gäller denna säsongen är vad som hände i landslagsuppehållet som följde efter denna perioden? För efter detta har HVs fina spel inte gått att känna igen. Man har glimtvis i delar av matcher stått för höga prestationer men framför allt har efter detta första uppehåll dalarna i spelet varit avgrundsdjupa. Möjligtvis kan en förklaring på den stora skillnaden jag upplevde i spelet före och efter denna vattendelare till uppehåll i november förklaras med att den bländande offensiven då dolde de luckor som fanns och har funnits sedan flera säsonger i HVs defensiv? Spelare som tappar form och blir skadade? Mycket offensiv kraft gick förlorad när Fasth först fick en efterhängsen sjukdom och sen nästan direkt efter en svår fotledsskada. Trejdekedjan med Sundh, Falk och Ledin som var glödheta innan uppehållet tappade även de till synes samtidigt sin form. I synnerhet Sundh som länge var HVs bästa målskytt tappade det mesta. Även i hans fall handlade det om en skada gjorde att han inte riktigt kunde hitta tillbaka till samma nivå igen. I mina ögon är detta ändå delförklaringar och som inget som klargör varför samma lag kan agera så fundamentalt olika efter ett par veckors uppehåll jämfört med tidigare. Jag har tidigare spekulerat i vad detta tapp kan berott på och den teori jag ger här, att det hela berodde på brist på ödmjukhet som till slut när förlustraden blir allt längre går över brist på tro på det egna spelet, kan jag fortfarande köpa som en rimlig förklaring. Men tanken gnager mig, att det var något annat, något bakom kulisserna som hände, som vi inte känner till.
Här kommer man osökt in på frågan Dahlén och lagledningen. Han och övriga ledarstaben lyckades uppenbarligen från det fruktansvärda som hände i början på säsongen skapa ett samspelt lag med en spel som ingen verkade kunna stoppa. Men samtidigt, varför kunde man då inte vända den tunga period som följde efter november-uppehållet. Visserligen blev spelet allt bättre och bättre ju närmre slutspelet vi kom men man lyckades aldrig helt hitta tillbaka till den hysteriska form man hade under hösten. Resten av säsongen kom istället att präglas av en brist på konsistens i spelet. Det kändes hela tiden som att HV var tvungen att gå på 100% för att inte totalt falla samman. Allt verkade hela tiden hamna om entusiasm, fysik och fart snarare än att man utnyttjade sina resurser på bästa sätt genom ett smart spelsätt. Detta var extremt tydligt i kvartsfinalerna mot Färjestad. Där fick vi se ett HV som när man bara en liten tum släppte på intensiteten direkt hamnade på rygg. Man ska ge Dahlén, Ljungberg och Olausson och övriga i ledarstaben det att man fick laget samman på ett förbannat fint sätt till en början. Men oförmågan konservera detta över hela säsongen eller åtminstone försöka hitta tillbaka till det, med den slagkraftiga trupp HV ändå haft gör att Dahlén och kompani i mina ögon får icke godkänt.
Oj, blev långt det här märker jag nu så jag delar upp sammanfattningen. I nästa del tänkte jag gå lite mer på djupet när det gäller hur enskilda spelare presterat. Återkommer med detta inom en inte allt för avlägsen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar