Var ska man börja?

"Var ska man börja?" ..är den första frågan som dyker upp när man ska skriva om HV71 oktober 2013. Man kanske kan börja med att beskriva den allmänna sinnesstämningen som är allt annat än kring klubben och A-laget i synnerhet. De flesta supportrar blir allt med frustrerade med hur bottenlöst dåligt HV inlett denna säsong. Jag är själv en av de som slängt ur mig kloka uttalanden kring HV i affekt efter den ena bedrövelsen efter den andra. Men brinner man för något på det sätt jag ändå brinner för denna klubb så är det kanske om inte vacker så ändå naturlig och förståelig reaktion. För det är nog ingen överdrift att säga att det här är den sämsta inledningen någonsin i högsta serien för HV (möjligen gästspelet säsongen 79/80 undantagen). Vad man sen anser det hela bero på och hur man man ska agera skiljer det sig mycket åt mellan oss HV-supportrar. Här handlar det om allt från oflyt till skador till enskilda spelare som inte presterar och därmed ska petas (Petrasek, Wesslau) till tränare utan spelidé och till en sportchef som värvar huvudlöst och därför bör entledigas.

Problemet, som jag ser det, är att det tyvärr handlar om fel på flera olika nivåer inom klubben (som jag själv snuddat vid redan i våras och som avhandlas flitigt på bloggen Finest Jönköping). Det är också därför, alltså inte bara av ren frustration med resultatet, som klimatet kring diskussionerna stundtals blir hätskt; man har som supporter olika käpphästar och krig på saker man helst av allt vill förändra kring HV. Om vi börjar på spelarnivån handlar det om spelare som totalt tappat självförtroende efter den nattsvarta höst man som HV-spelare fått uppleva. På lagledningsnivå handlar det om ett spelsätt som kört fast. Det är egentligen bara undantagsvis jag sett HV stå för spelmässigt bra insatser de senaste två åren (exempelvis kvartsfinal 1 i våras). På klubbnivå handlar det om i bästa fall om dålig kommunikation såväl utåt som mot personer inom och nära klubben och i värsta fall om ren arrogans och blind tro på sin egen förträfflighet. Detta baserar jag på allt det jag läst och hört kring klubben (exempelvis hur vissa supportrar och spelare behandlats och om hur kritik under årsmötet bemöttes).

Vad är då roten till denna sörja av skit som drabbat vår förening? Jag känner, utan att ha någon som helst insikt ska sägas, att det handlar om ett fall av självförnekelse. Man tror på sin egen och klubbens förträfflighet, de beslut som fattats att finslipningar i kanten kan få kugghjulen att haka i varandra igen och sätta "det gamla vanliga" vinnande HV-maskineriet i rullning. Nu menar jag inte att man inte förstår allvaret i situationen, för det är jag övertygad om att samtliga i ledande positioner i klubben gör. Däremot verkar det som att många inte vill förstå att den väg man för säg tre år sen nu, åtminstone rent sportsligt, nått sin ände. Istället fortsätter man köra, ner mot avgrunden, i tron på att vändningen kommer. För den kommer, HV är ju en storklubb.. I historien vimlar det av exempel på hur illa det kan gå med detta typ av tänk. Närmast till hands ligger exemplet Djurgården. En annan tidigare 'stormakt' inom svensk hockey som allt för sent säsongen 11/12 insåg vart det barkade. Kognitiv dissonans nämns i denna artikel som ett tänkbart symptom. Kanske är det en släng av det man fått. Vad det än är känner jag mest just nu för att sätta mig på nästa tåg ner till Jönköping och där leta upp ansvariga, ruska om dessa och skrika "Vakna!!!".

Vad ska man göra då? Mycket handlar om att ta ett steg tillbaka och fråga sig vad man egentligen vill att HV ska stå för, vem man vill tilltala hur man på bästa sätt tar sig till att bli det HV71 man vill vara. Handlar det om att bli ett upplevelseföretag? Då kanske det är lika bra att lägga ner hockeyverksamheten och börja turnera med ett  "Disney on Ice"-liknande tema världen över. Lär vara mer lukrativt och tilltala en större "kundgrupp". Men vill man, istället vara vetterbyggdens klubb, den med flest lokala spelare av alla elitnivå i hockeysverige. Klubben som tänker långsiktigt och värvar på nära håll i första hand och andra hand från vårt grannland i öst där hockeykulturen är mest lik den svenska. Klubben med bäst läktarkultur och bäst beläggning i hockeysverige. Vill man vara den klubb som under många år sakta blev bättre för att till slut, slutet på 00-talet bli den ledande klubben i hockeysverige. Detta skulle, som läsaren kanske vid det här laget redan förstått, jag välkomna med öppna armar. Men denna väg kräver en hel del smärtsamt arbete. Kan klubbledningen vara kvar i så fall? Tveksamt. De finns åtminstone inte hittills i något beslut de fattat, vad jag uppfattar, som pekar i den riktningen. Här, om jag tillåter mig vara lite positiv mitt i allt mörker, ser jag en fördel med den resultatmässiga kris A-laget drabbats av: En topplacering nu hade effektivt dödat alla förändringsdiskussioner kring klubben som helhet. Nu får man sannolikt ett helt annat gehör för dessa åsikter..

Tyvärr för den akuta situationen just nu lär spelet knappast påverkas alls av några förändringar i personer i ledningen och/eller övergripande strategiska förändringar. Här gäller det att på enklast möjligast sätt (eller minst svåra kanske) få till en så stor förändring som möjligt. Först bryta mönstret, sen därifrån hitta någon slags spelmässig grund att bygga vidare på. Det är ingen riskfri operation men det är så in i helvete mycket bättre att göra något än bara låta det nuvarande eländet fortsätta. Hur gör man då detta? Jo, man förändrar i lagledningen. Antingen hela eller delar av den. Min bestämda uppfattningen är ändå att huvudansvariga för detta Ulf Dahlén måste ersättas. Han är just huvudansvarig för hur spelet sett ut och dels för att detta just får den nödvändiga förändring som i det här läget krävs. Jag kanske ska tillägga i det här känsliga läget att det handlar inte om något mot Dahlén som person. Jag hyser stor respekt för honom och älskar hur han brinner för detta. Jag blir också imponerad av hans inställning och benfasta vilja att ta ansvar och vända på detta. Men tyvärr så verkar det som hans idéer och hans verktyg för att åstadkomma detta inte räcker till för just HV i just detta läge. Det är åtminstone den bistra sanningen som jag ser det.

Vem ska man då ersätta han med? De enda två realistiska namnen jag kommer på är antingen J20-tränaren Anders Olsson eller forne guldtränaren Kent Johansson. Jag röstar på den första utan att veta allt för mycket om honom. Han har lyckats fantastiskt bra med J20-laget. Så varför skulle han inte kunna göra det samma med A-laget. En chansning, javisst, men det kan väl knappast bli sämre i det här läget? 

Jag hoppas det är sista gången jag slipper skriva ett blogginlägg om ett HV i fritt fall, för det tär, på riktigt att se något man följt och älskat under mer än 20 års tid så snabbt, som jag uppfattar det, rasa mot avgrunden. Men visst kan jag ha fel. Mönstren jag skriver om som jag uppfattar upprepar sig match efter match jag bara inbillar mig och att det egentligen handlar om enskilda spelare som sänker ett annars hyfsat fungerande elitserielag. Tyvärr har jag väldigt svårt att se att jag skulle ha fel på den punkten. Något måste ske alltså och det väldigt, väldigt snart. Helst för två veckor sen.

Sådär, ett inlägg som om det inte gläder någon annan fungerar som terapi för mig själv att bena ut alla tankar kring HV som snurrat runt i skallen senaste tiden. Svammel från en galning? Genialt? Eller kanske mitt emellan? Kom gärna med synpunkter här eller på mitt twitter (@alltidhv). Tillsammans kan vi med lite konstruktivitet och nykter analys av läget vara en del av lösningen på HVs kris.