Sammanfattning av Elitserien 07-08 del 3

Kanske började ni misströsta, men nu är den här. Fortsättningen av sammanfattningen av den fantastiska HV-säsongen 07/08.

Nu är det slutspelsdags! HV fick som seriesegrare förmånen att välja lag först och hade då att välja mellan sjundeplacerade Djurgården och åttan Skellefteå. Kenta menade att HV lottade Skellefteå som motståndare. Något jag fortfarande vidhåller var skitsnack. Självklart valde de Skellefteå. Allt annat hade varit tjänstefel. Vägen låg öppen mot semin. Så tänkte nog de flesta.

Men när kvartsfinalerna började såg det allt annat än bra ut de första två matcherna. Första öppe i Skellefteå vann hemmalaget med 2-1. Frågan om inte det här var HVs sämsta match i slutspelet (kanske i konkurrens med andra finalen). Naturligtvis, som alltid, var våra kära kvällstidningar snabba att ge bilden av att de hela tiden trott på en jämn kvart lagen emellan. Vilket de såklart alldrig gjort och de fick också anledning att revidera sina expertutlåtanden igen. Från här blev det bara bättre för HV.

För lite bättre blev det redan i kvart två även om det satt långt inne. Saik gjorde verkligen inte bort sig och spelade smart. Men det räckte ändå inte. HV vann med nöd och näppe med 2-1 efter att Saik bland annat haft en ribbträff i slutet av matchen. Efter detta blev denna matchserie precis så enkel som man hade föväntat sig. Match tre 7-1, match fyra 2-0 och match fem 6-0 och HV hade knappt lagt i fyran.

I semin blev det som väntat tuffare motstånd, nämligen seriefemman Modo som precis slått ut dåvarande svenska mästarna Modo tämligen enkelt i kvarten. Optimist som jag är trodde jag ändå att HV skulle vinna även denna matchserie relativt lätt med en lite högre växel än i kvartarna. Men HV började 'som vanligt' med en dålig förstamatch på bortaplan. Efter det en ok hemmamatch. Sen kommer en match, som kanske är lite av en nyckelmatch för HV i semin. HV gör en helt ok match här och jobbar på rätt trots underlägen och andra motgångar i stort sett hela matchen. Vem minns inte glädjen vid Puistolas kvittering i slutsekunden som och sedan den bittra känslan när det blev bortdömt? Här någonstans kändes det som att spelarna knöt nävarna och verkligen bestämde sig för att köra. Med lite högre tempo och lite mer noggranhet blev det också efter den bittra uddamålsförlusten tre raka segrar och HV var äntligen i final. Dessa tre matcher var dock ingen dans på rosor men HV var lite tyngre än Timrå och det räckte. Framför allt var det i försvarsspelet som den stora skillnaden mellan laget märktes.

I finalen väntade serietvåan Linköping som gått fram som en ångvält i kvart och semifinal och och först slått ut DIF med 4-1 i matcher och sedan i semin gjort samma sak med självaste Färjestad. Nu var man verkligen inte lika övertygad om att HV skulle vinna matchserien som varit i kvart och semi. Det började inget vidare heller i första öppe i Linköping (känns det igen?). Speicellt första perioden där HV närmast skänkte en 3-0 ledning till LHC. HV skärpte sig ändå till andra och var nära att komma i fatt med två reduceringar men när det såg som bäst ut fick Linköping in en 4-2 och matchen var i princip körd. Final två hemma i Kinnarps blev en än mörkare historia. Håglöst, ingen konstruktivitet i anfallsspelet och för långt mellan lagdelarna. Detta innebar ytterligare en förlust (2-1) och HVs första förlust hemma i slutspelet och endast femte efter ordinarie tid på hela säsongen. Nu såg det mörkt ut. HV var mer eller mindre piskade att åka upp och vinna i Chockladkartonen. En arena där LHC sett närmast oslagbara ut hittills i slutspelet.

Det var i finalmatch tre HV71 äntligen satte in den högsta växeln. Visserligen såg det lite darrigt ut emellanåt, kanske inte konstigt det med tanke på hur mycket som stod på spel. Men LHC spelade också bra, riktigt bra. Med handen på hjärtat kunde det här lika gärna blivit en LHC-seger. Nu gick den istället till sudden där HV fick börja i powerplay. Där fick den f.d. LHC-backen Miko Louma (som förövrigt fått en hel del kritik för sitt loja spel i slutspelet) pucken vid blålinjen, sköt, Hrdina framför mål styrde och pucken letade sig in bakom Stana. HVs första finalmatchseger på fyra år var ett faktum. Detta blev vändningen i denna finalserie. Efter det var HV det bättre laget om än med lite marginal. Tungan på vågen för HVs fördel blev som jag ser två herrar med stora HV-hjärtan, nämligen Stefan Liv och Johan Davidsson. Detta genom att Liv fortsatte på den inslagna vägen med mycket gedigert, säkert målvaktsspel. Alltid rätt placerad. I de lägena det inte räckte: Riktigt vackra reflexmässiga s.k. TV-räddningar. Davidsson eftersom han började spela på det sättet han kommer till sin rätt, med snabb skridskoåkning där han vågar och kan utmana backarna och rent av snurra upp dom avsluta själv eller lägga smörpass till kedjekamraterna.

Efter suddenvinsten hade HV fått tillbaks hemmafördelen och nu väntade också två matcher hemma i Jönköping. Två matcher HV utförde på helt ypperligt sätt! Precis så bra man bara kan drömma om att de ska göra. Med förstakedjan och i synnerhet Davidsson som härförare blir det seger i dessa med 5-1 och 7-3 och plötsligt hade HV matchboll inför stjätte matchen. Här anade man ändå att det segern skulle sitta hårdare inne om det ens skulle bli någon. Match i Linköping igen och Linköpings sista chans. HV tog ledningen i matchen genom ett för slutspelet typiskt powerplay mål. Åkerman lägger upp ett smörpass till back-kollegan Petrasek som lagom till slutspelet fått in siktet. 1-0 till HV. Efter två(!) av domaren bortdömda mål för LHC (varav det sista nog borde varit mål) fick HV något som kan liknas vid ett kompensationsmatchstraff när Hrdina fick matchstraff för något som åtminstone jag fortfarande inte sett. I femminutsperioden av numrärt överläge som följde matchstraffet lyckas också LHC kvittera med två sekunder kvar av andra period. Dock inträffade detta efter andra pausen då den mindre begåvade delen av LHC-publiken slängt in saker på isen i samband med det andra bortdömda målet för LHC vilket resulterade i tidigare lagd paus ca 15.30 min in i andra.

HV lyckas ändå repa mod en bit in i tredje och får lite mer anfallsspel vilket nästan helt saknats i andra och början av tredje. Tolv minuter in i densamme lyckas också HV åter ta ledningen genom målkungen Jukka Voutilainen efter ett förarbete av yppersta världsklass av Johan Davidsson (vem annars?). Här var första gången jag verkligen kände guldvittringen.. Men glädjen blev dock kortvarig då LHC ett par minuter senare kvitterar igen. 2-2 står sig därefter ända till slutsignal utan att något av lagen har någon speciellt het chans att avgöra. LHC fick dock forstätta ett powerplay de fått Falks klubba olyckligt råkat komma upp i ansiktet på en LHC-spelare. 2-2 på Falk och nu väntade sudden

På förhand kändes det som att förlängningen skulle hålla på ett tag. Men det höll på att ta slut väldigt fort då LHC hade en stolpträff i början av förlängningen. Men HV redde ut första stormen i samband med det numrära underläget. Inte långt efter det, ca fem minuter in i sudden uppstår kommer plötsligt pucken in framför LHCs mål. Där står Eric Johansson (som förövrigt varit mycket kritiserad ända sen han kom till HV tidigare på vintern). Han lyckas vispa till pucken så att denna får fart mot mål. Pucken letar sig in mellan stanas benskydd och över mållinjen. Detta innebar mål för HV och inte vilket mål som helst. Det var nämligen målet som gjorde HV71 till svenska mästare i ishockey säsongen 2007-2008. Efter det väntade ett långt firande. För mig i Göteborg, för HV-spelarna först på isen i Cloetta Center, sen på bussen till Jönköping, sen cirka en vecka i Jönköping. Tur att jag varit med om detta tidigare på plats. Med det är inte utan att man blev en smula avundsjuk på alla Jönköpingsbo som på plats fick uppleva en helg av firande som följde efter den magiska pucken gått in i mål på fredagkvällen.

När pucken passerade mållinjen där 5.17 in i sudden innebar det också att säsongen var slut för HVs del. En fantastisk säsong där man verkligen känt sig priviligerad som HV-fan att hålla på ett så fantastiskt lag. Tack för all den glädje ni bjudit oss på denna säsong och grattis till SM-guldet HV!