Sagan om HV säsongen 10/11 - Vad hände?

Efter en veckas 'sorgearbete' (och lite annat än hockey) tar jag mig nu an det ambitiösa projektet att skriva en triologi om HV av idag. Jag har hittills bara lite idéer i huvudet som får fungera som riktlinjer. Vi får se vart vi hamnar men nu kör vi!


Jag tänkte börja med att gå tillbaks till augusti, då HV var hyfsat nybakta svenska mästare. HV skulle precis inleda försäsongsturneringen European Trophy. HV hade här ett lag där Tedenby, Ullström, Liv, Melin, Niinimaa och kanske framför allt en bit av HV-själen i form av David Petrasek försvunnit under sommaren. Som supplement hade Kamil Piros, Fredrik Bremberg, Daniel Rahimi, Jusuo Hietanen, Mikko Louma och Daniel Larsson värvats. Dessutom plockades Jesper Fasth, Johan Linnander, Jesper Williamsson, Jesper Thörnberg och Oscar Fantenberg upp från Juniorlaget.* 


På pappret tyckte jag, innan försäsongen dragit igång att denna upplaga kändes som likvärdig med den från guldsäsongen innan. Lite mindre fart, lite sämre bakåt, men med mycket rutin, spelskicklighet kryddat med några spännande ungdomar. Dessutom hoppades, eller var närmast övertygad om att detta var säsongen då Adam Almqvist och André Petersson skulle få sina stora genombrott. 


När sedan försäsongen inleddes med  8-1 seger mot Frölunda och fortsatte av bara farten med bländande spel som räckte ända till final i European Trophy (förlust där mot Eisbären Berlin). Här någonstans blev jag förblindad av det HV visade upp. När även nästa samtliga av Sveriges samtliga proffstyckare såg HV som de stora favoriterna drogs jag med och trodde verkligen att HV hade något riktigt stort på gång denna säsong. Hur skulle man överträffa förra året? Vinna än mer överlägset kanske?


När väl serien satte igång gick det emellertid inte alls som man trott och hoppats. Inledningen var mycket tung och efter 18 omgångar hade HV bara plockat 26 poäng vilket ju är långt ifrån det man kan begära av en storfavorit till serieseger och SM-guld. Det var också 10 färre poäng inspelade än året innan. Samma dag som 18e omgången spelades skrev jag detta inlägg. Då ifrågasatte jag om HV verkligen var ett lag för toppen i år. Ett dåligt försvarsspel och framför inget jävlar-anamma eller energi i laget. Sorgligt att se hur rätt jag hade i besvikelsen efter matchen när det skrevs..


Kort därefter kom ett landslagsuppehåll. Ett uppehåll som blev räddningen för HV. Visserligen förlorade man första matchen som vanligt efter uppehåll. Men sen kom den period (tillsammans med European Trophy) som vi HV-fans kan minnas tillbaks med glädje från säsongen 10/11. Den här perioden varade från Karjala-uppehållet i mitten av november fram till LG Hockey-uppehållet i mitten av Februari spelade HV 27 matcher och tog 56 poäng. 8 mer än tvåan och trean under samma period som dessutom hade en match mer spelad. Det var visserligen inte klapp-klapp spel á la Sovjet på 80-talet men poängen trillade in i rask takt. Detta trots att HV hade skador på flera viktiga spelare stora delar av denna period och kunde egentligen aldrig matcha det lag man ville. Men ibland såg det också riktigt bra ut trots allt. Som den här matchen mot Linköping där framför allt försvarsspelet såg riktigt bra ut. Den här 'glansperioden' avslutades med en mycket underhållande toppmatch mot Skellefteå som HV vann.


Efter uppehållet, de sista omångarna av grundserien var plötsligt allt det som sett bra ut som bortblåst. Det trygga försvarsspelet som verkade satt sig såg man inget av. Dessutom hade det börja låsa sig anfallsmässigt. Något som ändå sett hyfsat ut under större delen av serien fram tills dess. Men blottorna i HVs spel blev allt mer tydliga för oss HV-fans. Men många, inklusive mig vill inte riktigt tro på det vi såg. Det kunde helt enkelt inte vara så illa. Vi 'optimister' drog oss gärna till minnes säsongen innan där HV också avslutat seriespelet mycket svagt för att sedan varva upp när slutspelet drog igång.


Visst fanns det fog att tro på HV. De hade ändå visat upp bra spel glimtvis under säsongen. Man vann dessutom serien på ett osannolikt dramatiskt sätt. Med sju sekunder kvar lyckas man sätta segerpucken mot ett Södertälje som inte undviker kvalplats vid oavgjort. Dessutom får konkurrenten Färjestad ett mål bortdömt. Ett mål som annars inneburit att de fått bättre målskillnad än HV. Nu fick de istället samma poäng och samma målskillnad i serietoppen. Det som skiljer dom åt är antal gjorda mål där HV var bättre och tar där med hem seriesegern. Värt att nämna är också att Skellefteå också hamnar på samma poäng (96) men med sämre målskillnad. Med en sån avslutning av serien började man tänka att det rätt flytet började infinna sig för HV. Man började redan fundera ut inlägg där man gör gällande att bra lag har tur ect.. 


I egenskap av seriesegrare får HV välja kvartsfinalmotståndare bland lagen som placerade sig 5-8 i grundserien. Det naturliga valet blev då AIK och resten är historia.


Kanske kände sig HV överlägsna AIK. Kanske började de tänka att en eller ett par matchers underläge i matchserien är lugnt, det fixar vi. Plötsligt stod det 2-0 i matcher till AIK och HV hade inte ens försökt spela. Sen kommer den riktiga chocken för oss HV-fan. Laget börjar försöka. De gör det också mycket bra. Match tre i kvartsfinalserien hemma i Kinnarps parkerar de i AIKs zon. Men det vill sig inte. Ett mål mäktar man med på cirka 50 skott. När sen Kuben kliver in i handlingen och ger AIK möjlighet med fem minuter i power play gör de raskt två mål. HVs bombardemang hjälper inte utan AIK håller ifrån och kan till och med sätta 3-1 i öppen bur. Läget var blytungt. Match på Hovet inför kokande gnaget-fans. HV börjar även denna match riktigt bra. När AIK börjar se slitna ut i andra och när HV dessutom får in ledningspucken så ser det ut som att det åtminstone ska bli en match till i Jönköping. Men, en kontring i numrärt underläge från AIKs sida, ett halvhårt skott helt öppet och så är det kvitterat. Här kände jag att HV förlorade det sista lilla uns av geist och tro på sig själva. Fiaskot var ett faktum och AIK defilerar fram till 4-1 denna match. HV utslagna mot nykomlingarna, serie(r)åttorna AIK med 4-0 i matcher! 


Jag hävdar att det är en större sensation än när HV slog ut seriesegrarna Djurgården med tre raka som serieåttor i kvarten 95. Dels att de fick en match extra på sig att vända och dels för att HV faktiskt hade en trupp den säsongen som inför den samma hade tippats som ett topplag. Det samma kan man verkligen inte säga om AIK av idag.


Nu sitter jag här, cirka en vecka efter fiaskot är ett faktum och en dag innan de som är kvar ska spela semi och funderar fortfarande på vad som egentligen hände. Vad gick snett? Det ska vi försöka reda ut i nästa del av trilogin.


*) Johan Linnander och Jesper Williamsson lånades direkt ut till allsvenska Troja-Ljungby. Senare försvann också Lance Ward tidigt ur truppen pga personliga själ.