Det blev alltså förlust i premiären borta mot Djurgården ikväll. Ingen skam i det kanske. En revanchsugen toppkonkurrent på bortaplan inför fullsatta läktare och bara några olyckslaga sekunder ifrån seger. Men det kommer som ni förstår ett "men". Först ska jag säga att jag inte såg denna match eftersom att jag befann mig på ett tåg när matchen spelades. Jag var där hänvisad till att lyssna på den på knackig webbradiomottagning på min mobil på en resa fylld av radioskuggor. Men av det jag kunde höra hade HV, redan i denna match lite av vad man kanske kan kalla HVs serielunksyndrom. Det yttrar sig i att HV inte ger riktigt allt utan är bekväma och blir passiva och vad det tycks vänta på att de öppna lägena ska dyka upp snarare än att skapa dessa själv. Lägena dök också upp och HV tack vare slarvigt djurgårdsspel och ett par rikigt fula idiotsaker som djurgårdare gjorde sig skyldiga till i början på tredje hade HV ändå ledningen en bra bit in på tredje perioden.
Men på 22 sekunder lyckades stockholmarna vända på allt och fick med sig alla poängen till slut. Till det där "men:et" då: Det är alltså inte förlusten i sig men den, vad det verkar, att bekvämligheten framför allt i början på matchen och kanske brist på ödmjukhet vid ledingen redan verkar infunnit sig redan i premiäromgången är lite oroväckande. En premiäromgång mot finalmoståndaren för ett par månader sen på ett fullt Hovet borde det inte vara svårt för spelarna att tagga till kan man tycka.
En gång är ingen gång får man väl tänka. Kanske kan det hela fungera som en väckarklocka också. För en sak är säker: HV som kommer inte bli mindre trötta och utvilade framåt våren genom att genomföra matcherna på halvhjärtat sätt. Varje förlust tynger betydligt mer. Det gäller inte bara oss 'stackars' fans utan även spelarna.
1 kommentar:
fy fan vilken spännande match det var och dom är så jämna hv och dif tycker jag....det är roligt hockey att se på men inte bra för nerverna!
Skicka en kommentar