torsdag 8 september 2011

Ofattbart

Nyheterna är så gott som dagligen fyllda av olyckor, brott, krig och katastrofer med ogreppbar mänsklig misär, smärta och sorg som följd. Igår var nåddes vi återigen av en sådan nyhet. Men för mig och för många i min närhet var det annorlunda den här gången. Den här gången var en av de drabbade en person man följt inom hockeyn i närmare tio år. En person vars egensinnighet, humor och värme som förmedlats genom otaliga i intervjuer, tv-inslag och matcher gjort ett så starkt intryck så att det känns som man nästan känner honom. 

När jag igår nåddes av nyheten ville jag först inte tro det. Jag hoppades in i det sista att just denna egensinnighet hade gjort att Stefan valt att ta tåget de cirka hundra milen från Yaroslavl till Minsk istället för det flyg som jag precis fått reda på hade kraschat. Men när verkligheten gick upp för mig var det som allt stannade upp. Tomhet och sorg. Den återkommande tanken på att man aldrig mer kommer få uppleva Stefans närvaro känns fortfarande som ett stick genom hjärtat. 

Det här inlägget är ett försök att förmedla vad jag känner efter det som hänt och hur mycket människan Stefan Liv visade sig  betyda för mig. Vad han betytt för HV hockeymässigt känns pluttigt att gå in på i sammanhanget. Kanske något jag tar mig an senare med lite distans. Annars finns det gott om andra som sammanfattat hans karriär senaste dygnet.   

Till sist vill jag bara framföra mitt varmaste stöd till alla anhöriga och vänner som drabbats av gårdagens flygkatastrof. Även om det inte gör er sorg lättare är det många som är med er i tanken i denna svåra stund.



 

1 kommentar:

battrehockey sa...

Den här gången var det annorlunda ja. Helt klart annorlunda och något vi aldrig glömmer.

Fina ord...