Laine, Voutilainen, Ward, Petersson och Davidsson saknades alla inför kvällens match borta mot Linköping. Ett Linköping som vunnit åtta raka matcher hemma. Inte blev skadeläget bättre av att Fasth fick kliva av i mitten av andra perioden med befarad ledbandsskada i knät efter en kollision. Vid det läget ledde HV med 3-1. Vägen dit gick via ett försvars- och målvaktsspel samt att man effektivt utnyttjade de chanser man fick. De två plumparna i de protokellen är Thörnbergs missade straff som hade kunnat ge HV en 3-0 ledning i första perioden. 3-0 kom ändå men åtta sekunder kom andra plumpen: Larssons klantiga stopp av pucken bakom mål som gjorde att LHCs Holmqvist kunde lägga in 1-3 i öppet mål.
Efter Fasths skada eller kanske framför allt i tredje perioden fick vi se något för den här säsongen ganska ovanligt som HV som spelade på en ledning och gjorde det riktigt, riktigt förtroendeingivande. Boxplay som varit så darrigt funkade också mycket bra denna match och var hundraprocentigt, precis som powerplay.
Som neutral åskådare (eller givetvis Linköpings-supporter) var tredje perioden verkligen ingen höjdare att se. Men som HV-supporter kunde man verkligen njuta av det disciplinerade och i rätt lägen aggresiva försvarsspel laget visade upp. Jag blir allt mer imponerad av Janne vid rodret. Han verkar ha förmågan att sätta fingret på brister och snabbt rätta till bristerna. Sedan den bedrövliga insatsen i söndags på Hovet hade laget enligt Janne slipat på försvarsspelet. Ändå gnälls det väldigt mycket på Janne på forum. Mer om detta på hvbloggen inom kort. Det vågar jag lova..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar