Sagan om HV säsongen 10/11 - Vad gick fel?

Efter en vecka med inaktivitet från min sida men med full aktivitet på bloggar och framför allt på HV-forum är det dags för andra delen av min trilogi om HVs senaste säsong. Den säsong vars insats nu diskuterats flitigt under senaste dagarna. Ja, senast två månaderna har just HVs sämre spel som varit grunden för diskussionerna kring HV. Det hela mynnade idag ut i att HVs tränare Janne Karlsson fick lämna, trots att han hade ett år kvar på kontraktet. Sparkad tränare (även om det inte heter det officiellt) och förnedrande 4-0 förlust i kvartsfinalen mot nykomlingar. Hur kunde det gå så illa?

Jag tror man kan gå tillbaks redan till förra säsongen, någon gång på vintern. Då stod HV på toppen av sin förmåga och hade lekt sig fram till en stabil serieledning under hösten. Men här någonstans började maskineriet ändå klicka lite. Framför allt var det farten i spelet som av någon anledning försvann. Med farten stannade målproduktionen av eftersom det är betydligt svårare att skapa chanser när motståndarlaget i lugn och ro hinner ställa upp i mittzon eller framför egen målvakt. Dessutom blir försvaret lidande. Utan fart har man inga spelalternativ när man vinner puck vilket gör det svårt för puckhållaren att sätta igång spelet igen. Gång på gång blev HV redan säsongen 2009/ 10 fastcheckade i försvarszon. 

 Även om jag hatar uttrycket så måste jag ta till det: HV hittade ändå ett sätt att vinna. Framför allt var det med ett mästerligt powerplay som HV förfogade över plus offensiv spetskompetens utöver det vanliga (Tedenby, Laine, Davidsson, Melin). Resten är historia HV tog SM-guld även om det satt långt inne och krävdes en rad sudden där HV allt som oftast hade marginalerna på sin sida. Här någonstans i guldglanset tappade jag mina kritiska glasögon gällande HVs spel. Eller rättare sagt: Jag såg att det såg illa ut under säsongen som skulle följa men tänkte att det lätt kunde rättas till med små åtgärder. Jag såg inte, eller kanske vägrade se att det var ett systemfel som sakta växt sig in i HV71. 

Säsongen 2010/11 började visserligen bra med träningsturneringen European Trophy men sen låste det sig rejält. Bristen på go i laget och en spelidé blev allt tydligare. Men på något sätt lyckades HV resa sig igen och gjorde ett par riktigt hyfsade månader spelmässigt innan och en bit efter julen 2010. Men övertygande segrar var det inte frågan om. Ofta uddamålssegrar där man fick kämpa rätt bra om poängen. Man hade i det här laget en tyngd som många lag saknar. Med den bredd bland toppspelare som HV har jämfört med många elitseriekollegor fanns det ofta någon formation som kunde kliva fram och avgöra för HV. Den stora skillnaden mot säsongen innan var framför allt special teams. HV var inte bra på boxplay 2009/10 heller men säsongen efter blev denna spelform riktig katastrof. Det bländande, smått overkligt effektiva powerplay man hade 09/10 var också borta under gångna säsongen. 

Vi fortsätter 10/11 som, även om den spelmässigt såg bara halvdra ut emellanåt lyckades man sakta klättra mot tabelltoppen. Sen kom LG hockey-turneringen. Vad som sas eller gjordes där i HV-kretsar kan jag bara spekulera i. Men faktum är att efter det blev det botten ur när det gäller hur HV spelade. Nu fungerade ingenting. Varken försvarsspelet där man ofta var för svag för att hålla rent framför egen målvakt och i anfallsspelet där man hade förtvivlat svårt att skapa chanser.

På något tursamt och lite mirakulöst sätt lyckades HV ändå att knipa seriesegern framför näsa på Skellefteå och Färjestad med sekunder kvar av sista matchen. Det gjorde att HV fick välja motståndare och valet följ sig naturligt på nykomlingen och serieåttan AIK.

Nu trodde man att HV skulle börja varva upp och spela intensivt. Så blev det inte. Istället blev det snabbt 2-0 i matcher för kvartsfinalserien. Sista två matcherna tycker jag ändå HV försöker. Man forecheckar högt, åker mer skridskor, tacklar m.m. Tyvärr räckte inte dessa 'åtgärder' utan AIK som nu hade medvind fick domslut mål, ja allt med sig i rätt lägen vilket till slut AIK stod som segrare med 4-0 i matcher. 

Efter debaklet följde en lång och ibland hetsk debatt kring HVs spel, vissa spelares insatser och framför allt om Janne Karlsson. Rykten om bråk och djup osämja mellan Janne och en del HV-spelare kulminerade idag med att HV entledigade Karlsson som tränare. Hur den sanna historien om detta var vet jag inte om vi någonsin kommer att få reda på. Hur som helst hade Jannes situation i HV blivit omöjlig att få vara kvar. 'Sparakndet' av coach innebär också en slut på en epok. En epok med Janne Karlsson som trots ibland bristande spel gett oss två seriesegrar och ett SM-guld. Det innebär också början på nått nytt. En nystart för HV som lag, ja nästan som klubb inför säsong. Lite mer om den framtiden i den sista delen av HV-triologin.

Varför HV succesivt har börjat spela sämre sen förra säsongen är mystiskt. Kan det ha varit en spelare allt för ivrig att ändra i HVs koncept med snabba omställningar med fart och intensitet? Kan det ha varit att spelare som lämnade ersattes av betydligt sämre spelare? Själv tror jag mycket sitter mentalt. Man verkar inte spelat en hockey där man trivts som spelare, Förhoppningsvis nu hittar Stillman en coach som förespråkar offensivt tänk före defensivt samt har en förmåga att entusiasmera andra och få gruppen att sträva åt samma håll. Får man in en coach med dom egenskaperna samtidigt som man kan få in ett par spelartyper i truppen kan nästa säsong bli riktigt trevlig. Men mer om den i min sista del av trilogin.

Sagan om HV säsongen 10/11 - Vad hände?

Efter en veckas 'sorgearbete' (och lite annat än hockey) tar jag mig nu an det ambitiösa projektet att skriva en triologi om HV av idag. Jag har hittills bara lite idéer i huvudet som får fungera som riktlinjer. Vi får se vart vi hamnar men nu kör vi!


Jag tänkte börja med att gå tillbaks till augusti, då HV var hyfsat nybakta svenska mästare. HV skulle precis inleda försäsongsturneringen European Trophy. HV hade här ett lag där Tedenby, Ullström, Liv, Melin, Niinimaa och kanske framför allt en bit av HV-själen i form av David Petrasek försvunnit under sommaren. Som supplement hade Kamil Piros, Fredrik Bremberg, Daniel Rahimi, Jusuo Hietanen, Mikko Louma och Daniel Larsson värvats. Dessutom plockades Jesper Fasth, Johan Linnander, Jesper Williamsson, Jesper Thörnberg och Oscar Fantenberg upp från Juniorlaget.* 


På pappret tyckte jag, innan försäsongen dragit igång att denna upplaga kändes som likvärdig med den från guldsäsongen innan. Lite mindre fart, lite sämre bakåt, men med mycket rutin, spelskicklighet kryddat med några spännande ungdomar. Dessutom hoppades, eller var närmast övertygad om att detta var säsongen då Adam Almqvist och André Petersson skulle få sina stora genombrott. 


När sedan försäsongen inleddes med  8-1 seger mot Frölunda och fortsatte av bara farten med bländande spel som räckte ända till final i European Trophy (förlust där mot Eisbären Berlin). Här någonstans blev jag förblindad av det HV visade upp. När även nästa samtliga av Sveriges samtliga proffstyckare såg HV som de stora favoriterna drogs jag med och trodde verkligen att HV hade något riktigt stort på gång denna säsong. Hur skulle man överträffa förra året? Vinna än mer överlägset kanske?


När väl serien satte igång gick det emellertid inte alls som man trott och hoppats. Inledningen var mycket tung och efter 18 omgångar hade HV bara plockat 26 poäng vilket ju är långt ifrån det man kan begära av en storfavorit till serieseger och SM-guld. Det var också 10 färre poäng inspelade än året innan. Samma dag som 18e omgången spelades skrev jag detta inlägg. Då ifrågasatte jag om HV verkligen var ett lag för toppen i år. Ett dåligt försvarsspel och framför inget jävlar-anamma eller energi i laget. Sorgligt att se hur rätt jag hade i besvikelsen efter matchen när det skrevs..


Kort därefter kom ett landslagsuppehåll. Ett uppehåll som blev räddningen för HV. Visserligen förlorade man första matchen som vanligt efter uppehåll. Men sen kom den period (tillsammans med European Trophy) som vi HV-fans kan minnas tillbaks med glädje från säsongen 10/11. Den här perioden varade från Karjala-uppehållet i mitten av november fram till LG Hockey-uppehållet i mitten av Februari spelade HV 27 matcher och tog 56 poäng. 8 mer än tvåan och trean under samma period som dessutom hade en match mer spelad. Det var visserligen inte klapp-klapp spel á la Sovjet på 80-talet men poängen trillade in i rask takt. Detta trots att HV hade skador på flera viktiga spelare stora delar av denna period och kunde egentligen aldrig matcha det lag man ville. Men ibland såg det också riktigt bra ut trots allt. Som den här matchen mot Linköping där framför allt försvarsspelet såg riktigt bra ut. Den här 'glansperioden' avslutades med en mycket underhållande toppmatch mot Skellefteå som HV vann.


Efter uppehållet, de sista omångarna av grundserien var plötsligt allt det som sett bra ut som bortblåst. Det trygga försvarsspelet som verkade satt sig såg man inget av. Dessutom hade det börja låsa sig anfallsmässigt. Något som ändå sett hyfsat ut under större delen av serien fram tills dess. Men blottorna i HVs spel blev allt mer tydliga för oss HV-fans. Men många, inklusive mig vill inte riktigt tro på det vi såg. Det kunde helt enkelt inte vara så illa. Vi 'optimister' drog oss gärna till minnes säsongen innan där HV också avslutat seriespelet mycket svagt för att sedan varva upp när slutspelet drog igång.


Visst fanns det fog att tro på HV. De hade ändå visat upp bra spel glimtvis under säsongen. Man vann dessutom serien på ett osannolikt dramatiskt sätt. Med sju sekunder kvar lyckas man sätta segerpucken mot ett Södertälje som inte undviker kvalplats vid oavgjort. Dessutom får konkurrenten Färjestad ett mål bortdömt. Ett mål som annars inneburit att de fått bättre målskillnad än HV. Nu fick de istället samma poäng och samma målskillnad i serietoppen. Det som skiljer dom åt är antal gjorda mål där HV var bättre och tar där med hem seriesegern. Värt att nämna är också att Skellefteå också hamnar på samma poäng (96) men med sämre målskillnad. Med en sån avslutning av serien började man tänka att det rätt flytet började infinna sig för HV. Man började redan fundera ut inlägg där man gör gällande att bra lag har tur ect.. 


I egenskap av seriesegrare får HV välja kvartsfinalmotståndare bland lagen som placerade sig 5-8 i grundserien. Det naturliga valet blev då AIK och resten är historia.


Kanske kände sig HV överlägsna AIK. Kanske började de tänka att en eller ett par matchers underläge i matchserien är lugnt, det fixar vi. Plötsligt stod det 2-0 i matcher till AIK och HV hade inte ens försökt spela. Sen kommer den riktiga chocken för oss HV-fan. Laget börjar försöka. De gör det också mycket bra. Match tre i kvartsfinalserien hemma i Kinnarps parkerar de i AIKs zon. Men det vill sig inte. Ett mål mäktar man med på cirka 50 skott. När sen Kuben kliver in i handlingen och ger AIK möjlighet med fem minuter i power play gör de raskt två mål. HVs bombardemang hjälper inte utan AIK håller ifrån och kan till och med sätta 3-1 i öppen bur. Läget var blytungt. Match på Hovet inför kokande gnaget-fans. HV börjar även denna match riktigt bra. När AIK börjar se slitna ut i andra och när HV dessutom får in ledningspucken så ser det ut som att det åtminstone ska bli en match till i Jönköping. Men, en kontring i numrärt underläge från AIKs sida, ett halvhårt skott helt öppet och så är det kvitterat. Här kände jag att HV förlorade det sista lilla uns av geist och tro på sig själva. Fiaskot var ett faktum och AIK defilerar fram till 4-1 denna match. HV utslagna mot nykomlingarna, serie(r)åttorna AIK med 4-0 i matcher! 


Jag hävdar att det är en större sensation än när HV slog ut seriesegrarna Djurgården med tre raka som serieåttor i kvarten 95. Dels att de fick en match extra på sig att vända och dels för att HV faktiskt hade en trupp den säsongen som inför den samma hade tippats som ett topplag. Det samma kan man verkligen inte säga om AIK av idag.


Nu sitter jag här, cirka en vecka efter fiaskot är ett faktum och en dag innan de som är kvar ska spela semi och funderar fortfarande på vad som egentligen hände. Vad gick snett? Det ska vi försöka reda ut i nästa del av trilogin.


*) Johan Linnander och Jesper Williamsson lånades direkt ut till allsvenska Troja-Ljungby. Senare försvann också Lance Ward tidigt ur truppen pga personliga själ.

Kort om gårdagens fiasko

På väg hem från Hovet igår blandades känslor av uppgivenhet och faktiskt lättnad. På något sätt är det skönt att eländet, som den senaste månaden varit som HV-supporter är över. Förstå mig rätt nu, jag om någon ville att HV skulle vända det här. Men på något sätt var det skönt när det var över. Slippa anspänningen och den energi slutspel, i synnerhet detta slutspel fram tills nu, kräver.


Om vi ska ta matchen igår såg det ändå bra ut fram till 1-1 pucken. Det ser vi vikten av att ha en bra målvakt, speciellt i sånt prekärt läge som HV befann sig i. Ett enkelt skott, helt oskymd och det var kvitterat. Där går luften ur HV som under hela andra fram tills dess (18:28) parkerat i anfallszon mittperioden. Symtomatiskt 


Anledningen till fiaskot i sin helhet ber jag att få återkomma till. Man behöver analysera mer än de fyra förlusterna mot AIK för gå till botten med det. Men man konstatera att genom att AIK vann målvaktmatchen och att de lyckades hålla HV borta från området runt Fasth alla fyra matcherna kunde de leka hem den här matchserien. Det spelar ingen roll hur mycket puck man äger och hur mycket spelskickligare man mot man om man inte skapa ordentliga målchanser till laget. Skott på magen på Viktor Fasth är inte vad jag kallar målchanser. 

Till sist vill jag gratulera AIK till semin. Ni förtjänar den verkligen exklusive en stor del av er så kallade supportrar. Aftonbladets ordbajsare Anrell tippade redan i höstas en final  mellan AIK och Luleå. Jag hoppas nu det tipset slår in. Det vore en segern för hockeyn som den ska spelas! Om inte för det för att Wennerholm på samma tidning lovade att säga upp sig om så blev fallet.

Nervöst är förnamnet

Vaknar idag alldeles för nervös för att egentligen skriva något vettigt. Sen matchen i fredags har känslorna kring hockey pendlat mellan bitterhet, ilska och en jävla revanschlusta. Nu när det är matchdag igen tilltar nervösiteten allt mer. 


Surret kring HV har såklart mest handlat om att AIK nu har chansen att göra något historiskt; slå ut regerande svenska mästaren och seriesegraren med 4-0 i matcher, som serieåtta. När det gäller HV har det varit mer spekulationer kring att Janne kommer avgå efter säsongsslut. Eftersom det ryktet kommer flera olika håll så lär det nog ligga mycket i det. Jag tror inte vi ser Janne som tränare nästa säsong.


Apropå Janne så har ett av media pådrivet klassiskt slutspelsordkrig uppstått mellan han och Josh McNevin, ni vet han som fick tacklingen som gav Falk matchstraff. Föga intressant egentligen. Men Jannes sätt att möta Joshs kritik genom att ifrågasätta diagnosen hjärnskakning är anmärkningsvärt konstig. Varför inte bara påpeka det som borde vara självklart för alla med lite bakom pannbenet? Skadan borde inte avgöra hur straffet blir samt att liknande situationer under detta slutspelet inte i närheten bedömts lika hårt.


Nej.. Usch. Det får räcka för nu. Fortsätter dagen i mitt nervösa tillstånd här.

Nu ligger vi jävligt risigt till

Igår fick vi se ett HV som vi inte sett dom någon gång denna säsong: Taggat, förbannat, tacklandes med fart och intensitet. Det var härligt att se! Jönköpingspubliken gjorde också sin bästa match på många år. Fantastiskt tryck på läktaren, åtminstone halva matchen. Men vad hjälper det? Allt gick emot HV den här kvällen. De två tidigare kvartsfinalerna förtjänade inte HV att vinna. Igår var det ett skämt att de inte vann. Wikegård twittrade två kloka saker under matchen igår: HV saknar Ward. Han hade verkligen behövts i en match som den igår. Gärna som forward i näsan på Fasth. Där saknade HV allt som oftast folk under matchen igår. Men framför allt skrev han att HV fokuserar för mycket på Fasth. Det gör att det är elementära, att få in folk på mål, ta skott i rätt lägen och passa i andra blir lidande. Känslan var att HV i sin iver att få hål på Fasth snarare krånglade till lägena de fick. 


Men det jag nämnt ovan var det enda HV gjorde fel igår. I övrigt var det närmast en perfekt genomförd match av samtliga HV-spelare. Vill ändå plussa Björk extra mycket som växte ordentligt under matchen. Spelade stundtals som en storback i paritet med Petrasek årgång 09-10. Sen var det såklart kul att se en taggad på gränsen till övertaggad Johan Davidsson. Jag har aldrig sett han så förbannad tidigare.  


Men frågan är om inte luften gått ur HV nu? Att stå för en sådan total urladdning och få i ansiktet en resultattavla som visar förlust med 1-3 när slutsignalen ljuder. Det är grymt, fruktansvärt grymt. Nu har vi tre raka förluster mot AIK hemma finns det inte mycket som talar för att HV faktiskt ska överleva serien. I slutspelets, i och för sig rätt korta historia med upplägget bäst av sju matcher, har det aldrig hänt att ett lag vänt ett 3-0 underläge. Men man får väl ta fasta på Martin Thörnbergs ord "Är det nått lag som ska göra det så är det vi" angående att vända ett 3-0 underläge i en matchserie. Det är bara för oss runt HV att fortsätta svära, vara bittra, förbannade, ledsna fram till tisdag. Där kan mycket väl säsongen ta slut. Eller så blir det början på ett nytt klassiskt mirakel á la HV.

Nej, nu jävlar

Besvikelsen igår gjorde att jag inte orkade skriva ett till gnällinlägg angående HVs prestation på isen eller brister i coachingeb. Tanken var istället spy ur mig lite galla om detta idag.


Men inte heller nu idag känner jag jag för detta. Istället har någon slags hopp väckts i mig. Hopp om att det kommer vända imorgon. Det får vara hur många schimser det vill i HV, Fasth får vara hur jävla bra målvakt och AIK får ha så otroligt bra lagspel som helst. Nu jävlar är det dags för vi, supportrar, klubben, spelarna tillsammans visa att HV71 har en själ och en vinnarkultur. Det handlar om att vi ALLA lägger allt gnäll och skit från den senaste säsongen bakom oss och släpper loss all kraft och fokus på en enda sak: Att krossa AIK imorgon!


Imorgon vill jag se ett HV som jag är van att se dom i slutspel: Med fart, finess, fantasi och jävla "vi ska ta dom jävlarna"-attityd. Men denna attityd vill jag inte bara se från spelarna, utan även från publiken på läktarna. Imorgon är dagen då vi ska vända det här.

En historisk match

Fortsätter min hålla min höga produktivitet genom att skriva mitt tredje inlägg för dagen..


Kvartsfinal ett hemma mot AIK blev verkligen en historisk uppvisning i mental kollaps från HVs sida under första halvan av andra perioden. 4-0 i den delen av matchen och sen var det gonatt för ikväll. Jag har en förmåga att se ljuset i mörkret i HVs spel jämfört med många andra har jag märkt. Kollapsen i andra perioden är jag egentligen heller inte så orolig för. Den lär inte inträffa igen, inte denna säsong allafall. Däremot blev jag ganska orolig när jag ser HV som helhet denna match. En potentiell SM-guldkandidat måste kunna göra mer än ett mål först i slutskedet med powerplay + extra ytterspelare istället för målvakt i en period där man från början faktiskt har chansen efter en sen reducering i andra och får börja med powerplay i tredje. Men något verkar inte alls stämma för tillfället. En del menar visserligen har det sett så här illa ut hela säsongen. Hur mycket vikt man ska lägga vid det vet jag inte. Minnet är ju lika kort som tålamodet hos många av dagens HV-supportrar. Jag menar att HV ändå KAN spela bra hockey även denna säsong. Det har de visat även om tillfällena inte är sådär jättemånga. Istället verkar det vara något som hänt sen LG-turneringen. Lagspelet är som bortblåst. Man hjälper inte sina lagkamrater, framför allt målvakten,  i defensiven genom att hålla markering. Man hjälper inte puckförande spelare genom att skaffa sig läge till att bli ett spelbart alternativ, som passningsläggare ser man inte till att ge den som man passar att få en vettig situation att bygga vidare på, man åker inte skridsko utan tar hellre en extra sväng av ren lättja ect. ect ect..


Varför ser det då ut så här gång på gång? Inte ens en slutspelsmatch verkar kunna höja moralen eller skärpan hos detta lag. Kan det verkligen vara så att de underskattat AIK så grymt? Inte för att AIK är ett så bra lag. Men spelar man som HV gjorde ikväll gör man inte Gnaget inte bara bra. Man gör dom till världsmästare. Har det hänt något i laget. Dolda skader, oensehet. Jag vill se det där HV jag vant mig vid senaste åren. Det där HV som verkligen HATAR att förlora. Nu krävs det verkligen att laget sluter sig samman. Pratar ihop sig. Tar fram de moment under säsongen som gjort att HV slutade högst upp i tabellen. Trots skadeproblem och en misärabel start på serien. Nu gäller det att bli ett lag. Blir fruktansvärt intressant och en smula ångestfyllt att se hur HV reagerar på matchen ikväll i nästa match på Hovet på onsdag. Kan all kritik alla domedagsrubriker som kommer hagla efter det här stärka dom? 


Hur mycket kan  A.Andersson i mål lastas för förlusten då? Inte alls mycket. Efter att ha studerat hans agerande vid målen är det väl bara vid ett av målen, 0-4 målet, som han kanske kunde agerat mer resolut. Jag tycker ändå man ska byta och prova med en revanschsugen Larsson till nästa match. Stor chans till succé som det känns.


AIK då? Gör ju efter sina förutsättningar en närmast perfekt match. Frågan är hur många sådana matcher AIK kan prestera. Sen tyckte jag mig höra snack om Guld hos en AIK-spelare redan efter denna, den första matchen i bäst av sju, i en kvartsfinal. AIK med lite hybris vore mer än välkommet för HVs del.


Är det förresten någon mer än jag som tycker Fantenberg ska spela från start nästa match?

Så går det i slutspelet 2011

På hvbloggen har jag gästspelat litet och gett lite tankar kring två av kvartsfinalerna här: Färjestad-Brynäs och Skellefteå-Linköping. Övriga två har herr Z tagit hand om: I stora drag delar jag hans resonemang kring dessa: HV71-AIK och Luleå-Linköping. Ett lite mer kortfattat tips såhär 2,5 timmar innan allt drar igång kommer här:


Kvartsfinaler:
HV71-AIK 4-1
-I HV vimlar det av slutspelsrutin och vinnarmentalitet. Inte mycket av den vara i AIK. Man är också bättre på samtliga positioner utan möjligtvis på målvaktssidan där man nu efter Larssons formmässiga dip väljer Andreas 'Ante' Andersson i första kvarten. Dumdristigt eller genidrag? Jag tror det sista. Antingen får man en sjukt taggad revanschsugen Larsson i mål efter denna match eller så växer Ante till en ny Bosse Ahl -95.


Färjestad-Brynäs 4-0
-Färjestad bättre i alla positioner. Brynäs enda lilla halmstråschans är att chocka med oväntad taktik och på något sätt få Färjestad ur balans. Jag tvivlar starkt på att man lyckas.


Skellefteå-Linköping 2-4
-Skellefteå gjorde fel som valde Linköping. Jag tror Linköping kommer bli jobbiga att möta i årets slutspel med en bra defensiv och sylvassa spelare framåt. 


Luleå-Djurgården 4-3
-Ovisst. Djurgården visade förra året att man är ett lag att räkna med. Jag säger att dagsformen avgör och där är känslan att Luleå är lite på gång. Dessutom har man fördel av en match mer hemma. 


Semifinaler
HV71-Linköping 4-2
-Ovisst men jag tror storebror är äldst. HV har en större bredd och utnyttjar de bara det kan de nöta ner Linköping. Målvaktskampen mellan vem det nu blir i HV och Norrena blir också viktig.


Färjestad-Luleå 4-2
-Luleå bjuder upp till dans i de första matcherna av serien. Men Färjestad blir för tunga och Luleås intensiva spelsätt tar ut sin rätt, på Luleå-spelarna.


Finaler
HV71-Färjestad 4-3
-Blir det denna finalserie har den alla förutsättningar att bli en riktig klassiker. Giganternas kamp. Blir små marginaler, matcher-i-matcher och nyckelspelare som kliver fram som avgör. Här tror jag mer på spelare som Thörnberg, Davidsson och Laine kontra Wallin, Axelsson och Bastiansen i Färjestad. Men ovisst är lär en sådan finalserie bli. Ett stolpe-ut eller stolpe in i fel läge och detta tips spricker.


HV71 Svenska mästare, igen, alltså.

Hur tippar jag egentligen?

Innan slutspelet drar igång om några timmar är det hög tid att summera grundserien 2010-2011. Det mest intressanta är ju förstås hur bra mitt traditionsenliga tips satt denna gång (här är länkarna: Mina tippade topp-placeringar, mellanskiktet och bottenträsket). Med mycket inspiration från Chrille på Plissken.se använder jag mig av färger för att illustrera hur jag lyckats pricka rätt placering för placering:


1. HV71
-Fullträff direkt! Ändå är jag inte helt nöjd med detta tips. Jag hade trott att HV skulle ta sig över mållinjen lätt joggade. Ungefär så här. Så blev det verkligen inte. Det blev istället den knappaste seriesegern någonsin. Var det beror på. Både att de faktiskt var så bra att de ändå vann serien men att de inte vann mer överlägset lär jag återkomma till.


2. Färjestad
-Återigen fullträff. Färjestad har motsvarat de förväntningar jag haft på laget ganska bra. Tagit sina poäng utan att tokdominera elitserien sen varvat upp när det närmar sig slutspel. En vargnosspets ifrån seriesegern.


3. Skellefteå (mitt tips 5a)
-Liksom Färjestad ytterst nära seriesegern. Ledde faktiskt serien med 4p med två omgångar kvar. Ska man naturligt vis inte tappa. Enda plumpen i protokollet för detta lag som överträffat åtminstone mina förväntningar. 


4. Luleå (mitt tips 6a)
-Luleå har verkligen överraskat positivt på mig under den här säsongen. Rönnkvist har verkligen fått laget att spela ett spel jag gillar med hög, aggresiv forechecking och fartfyllt anfallsspel. Nackdelen för Luleå är att de av någon anledning inte lyckats hålla uppe detta spel lika bra som i början av serien under vintern. Men ändå, hatten av för Luleå! Hoppas fler lag tar efter. Gärna mitt HV också..


5. Linköping (mitt tips 4a)
-Har väl i stort sett motsvarat mina och de flesta andras förväntningar. Hade laget haft lite bättre bortaspel samt om tjeckerna levererat som de brukar hade laget säkerligen blandat sig i toppstriden på allvar.


6. Djurgården (mitt tips 3a)
-Har inte lyckats spela på en så hög nivå under många matcher som under förra säsongen. En besvikelse i mina ögon. 


7. Brynäs (mitt tips 8a)
-Brynäs har spelat ungefär som jag förväntat mig. Jag hade lite frågetecken för om målvaktsparet Bjurling och Svedberg skulle hålla. Uppenbarligen gjorde de inte det eftersom Greiss togs in. Nu undrar man om han håller  för ett slutspel, mot Färjestad. Men man ska ge Brynäs och mister Cz att de denna säsong spelat roligare hockey än på mycket länge.


8. AIK (mitt tips 12a)
-Tillsammans med Luleå det lag som överraskat mest positivt på mig. Men här handlar det inte om att man imponerar med ett bra spel. Här handlar det om ren inställning, laganda.. och såklart en Fasth i målet. Fast jag tror det blir en annan Fasth som man kommer minnas efter detta slutspel.


9. Frölunda (mitt tips 7a)
-Placeringsmässigt var min 7e plats inte så pjokigt tippat. Men med tanke på hur illa det sett ut så ser jag detta tips tillsammans med det på AIKs som mitt sämsta. Hade man inte tagit sig samman och vunnit de tre sista matcherna hade det blivit kvalserien för det stjärnspäckade göteborgslaget.


10. Timrå
-Bulls eye igen. Har motsvarat mina ganska modesta förväntningar på ett sätt. Fast o andra sidan har man spelat som ett topplag, på bortaplan. Hemma däremot har det nästa varit Väsbynivå på poängplockandet.


11. Södertälje (mitt tips 9a)
Hamnade väl ungefär som jag förväntat mig. Det blev kvalserien men laget var med och fightades om en slutspelsplats, tillsammans med sina olyckbröder i tabellbotten, ända in i slutet. 


12. Modo (mitt tips 11a)
-Mina farhågor gällande de gamla guldhjältarna från så nyss som 2007 visade sig besannas. Nu väntar en ångestfylld kvalserie för 'the heart of hockey'. 


Färgförklaring:
GRÖNT = Rätt tippad placering
BLÅTT = En eller två placeringar ifrån mitt tips
RÖTT = Fler än två placeringar fel


Kort sammanfattat: Tar man bort stockholmslagen var mitt tips riktigt träffsäkert denna säsong. Jag ger mig själv godkänt med ett litet plus i kanten.

Vi har gud på vår sida!

Oj oj och oj.
HV fick verkligen allt på sin sida de sista två omgångarna av elitserien anno 2010-2011. Med sekunder kvar av grundserien står det 1-1 tar ett mycket väl kämpande men allt så slarvigt spelande och ineffektivt Södertälje ut målvakten mot HV hemma. Anledningen är att Södertälje i det läget behövde tre poäng för att undvika kvalserien. HV o andra sidan behövde tre poäng för att vinna serien. Tack Popovic för att du tog ut målvakten för Janne! Det slutar nämligen med att det blir öppet mål, bokstavligen för HVs lagkapten  och den här gången kan inte ens HV post LG slarva bort seriesegern. 2-1 blir det med sju sekunder kvar. SJU! Jag måste erkänna att jag nästan fick ett glädjerus liknande vid avgörande mål i slutspel av denna upplösning. 


Parallellt med HVs match vinner Färjestad bara med 3-0 mot ett Brynäs som inte har något att spela för. 4-0 och serien hade gått till Färjestad. Nu kom Färjestad tvåa på samma poäng och med samma målskillnad som HV men med färre gjorda mål. Men Färjestad och HV blev inte ensamma på 96 poäng. Även Skellefteå, som ledde serien fram till ikväll hamnade där.. Men med sämre målskillnad än HV och Färjestad. Allt de behövt göra ikväll var att vinna mot ett Linköping som inte hade något att spela för. Det gör de visserligen, men på övertid vilket innebar att de hastigt och lustigt blev nedpetade från förstaplatsen de haft större delen av säsongen till en tredje och betydligt tuffare motstånd i kvarten.


Jag kan bara konstatera att HV hade Gud på sin sida i slutskedet av denna grundserie. För detta rafflande slut innebar serieseger för HV, en miljon kronor och förmånen att få välja AIK som kvartsfinalmotståndare. Dessutom slipper HV både Färjestad och Skellefteå i semin (för en sån vågar jag nästan utlova (usch vad jag kan få äta upp det där)).


En viss uppspeldhet i kombination med trötthet gör detta inlägg lite svamligt märker jag. Jag väljer därför att avsluta med en fråga: Är det fler än jag som tycker Andreas Andersson ska stå hemma mot Gnaget på måndag?

Updatering: För ytterligare understryka vårt flyt i slutet läste jag just att Färjestad hade en 4-0 puck inne som blev bortdömt.

Resultaten gick HVs väg

Ett kort inlägg i lite besvikelse efter kvällens tappade poäng. Nu finns det inga ursäkter. HV fick det verkligen uppdukat ikväll:
-Närmast fullt lag mot ett Brynäs som inte hade mycket, om ens något att spela för
-Ett Brynäs som saknade sju ordinarie spelare
-Hemma!
-Dessutom förlorade både Skellefteå och Färjestad.


Allt detta innebar var att allt HV behövde göra var plocka tre poäng så skulle man ha seriesegern i egna händer. Det börjar också hyfsat och man tar en vad det verkar då, stabil 2-0 ledning. Sen börjas det igen.. Slarv, dåligt boxplay. Förlåt, inte dåligt boxplay. Fullständigt bedrövligt boxplay. När man dessutom har en målvakt som är långt ifrån storformen och som envisas med att bjuda motståndarna på minst en riktigt fet målchans varje match. Lägg där till det vanliga syndromet när HV är i svacka: Motståndarmålvakten, vem han än är, blir matchhjälte. Ja, då blir de där tre poängen inte så lättplockade som man kanske tänker sig.


Det kan fortfarande bli serieseger. Men mitt hopp stod till tre poäng för HV ikväll och mex 1p för både Färjestad och 0p för Skellefteå. Nu uppfylldes bara två av tre önskningar och jag tror inte det räcker. Dels måste Skellefteå tappa poäng hemma mot ett formsvagt Linköping som inte har nått att spela för. Sen måste HV åka upp och ta tre poäng mot ett vilt kämpandes för sitt liv-SSK. Allt i nästa, den sista omgången. Nej, det finns inte på min karta.


Nog med efter-match-besvikelse-gnäll. Värst av allt ikväll var ändå att Davidsson klev av efter andra. Visserligen försökte han tona ner det hela lite på presskonferensen efter matchen. Lugnande så till vida att han antagligen inte är allt för allvarligt skadad. Men samtidigt är det väldigt oroande att han säger att det inte är riktigt hundra i knät han opererade i vintras. Oroande minst sagt, speciellt med tanke på att en annan toppforward, Voutilainen är långt nere i källaren formmässigt just nu. Bara hoppas det var en högst tillfällig känning han fick i knät.

500!

500 inlägg. Smaka på det! En milstolpe har passerats i och med detta inlägg om jag räknat rätt och självklart måste det uppmärksammas. Den andra juli 2007 satte jag mig ner och författade det första inlägget här på AlltidHV. Några månader tidigare hade HV missat en finalplats efter en hård semifinalserie för andra året i rad. Min törst efter revansch var då stor och samtidigt kände jag också att HV hade något stort på gång. För att kanalisera det redan då i juli uppdämda behov efter hockey började jag skriva.


Mycket tid och en hel del inlägg har det blivit sen dess även om inläggsfrekvensen har varit minst sagt varierande. Det har gått 191 veckor och 1 dag sen jag skrev detta första inlägg. Det blir en inläggsfrekvens på strax över 2,6 inlägg i veckan. Självklart blir det av naturliga själ mindre under sommaren men även har min inspiration skiftat en hel del över tiden (se min skissartade paint-graf nedan). Ibland har det mer känts som ett ok att bära, att närmast tvingas skriva några rader efter matcher. Speciellt upplevde jag det svårt att motivera sig förra säsongen. Men samtidigt är det lite som att inspirationen att skriva här och intresset att följa hockey i allmänhet och HV i synnerhet lever i symbios. De ger näring varandra kan man säga. När jag engagerat följer mitt kära HV behöver jag en kanal att dela tankar kring det jag upplever. Samtidigt gör skrivandet i sig att engagemanget kring HV blir större.

Andra positiva effekter av bloggandet är känslan av delaktighet. I och med att jag började skriva på denna högst anspråkslösa blogg känner jag mig inte bara som en passiv supporter som sitter och gnäller över HVs boxplay (eller vad det nu kan vara), utan som en som kan göra sin röst hörd och påverka. Jag är såklart medveten om att min påverkan är minimal med drygt 20 besök i snitt per dag. Men det är inte besöksstatistiken som är det väsentliga och har aldrig varit för mig. Känslan av att bidra med något kring det man lägger alldeles för många timmar på att följa är tillfredsställande.


Men varför inte bara skriva av sig på forum som de flesta andra kan man kanske fråga sig? Den frågan har jag också ställt mig emellanåt när inspirationen trutit. Skillnaden som gör att jag föredrar bloggen är att den med automatik gör att man tänker efter mer innan man skriver. Ens text blir mer utelämnad för kritiska ögon och inte en i mängden. Den blir något man verkligen något man får stå för vilket faktiskt höjer kvaliteten. Därmed inte sagt att forumskrivande är 'fulare'. Det finns massor av skribenter både på hvfantasten och hvs officiella forum och jag hämtar mycket tankar till mitt eget skrivande från dessa ställen. Sen har jag, mycket tack vare herr Z på hvbloggen.se nyligen upptäckt twitter. Detta funkar utmärkt som både nyhetsflödesövervakare och ett ställe där man kan dela med sig av känsloyttringar under matcher. Beroendeframkallande.

Apropå Z och hvbloggen så har jag börjat skriva lite inlägg även på denna blogg vilket också varit inspirerande. Hvbloggen är ett lite mer ambitiöst projekt än min blogg vilket gör att även jag blir mer ambitiös i mitt författande av inlägg där. Om det märks någon skillnad mot det jag skriver här är väl i och för sig tveksamt. Nyansskillnader kanske.. Hur som helst är det ytterligare ett roligt tillskott i mitt engagemang kring HV. Tills vidare handlar det om att göra gästinhopp på bloggen med någolunda jämna mellanrum. Men vi får väl se vad detta samarbete kan utvecklas till i framtiden..      


Det var lite historia kring AlltidHV och filosoferande kring bloggandet. Nu är som sagt inspirationen för detta rätt hög igen efter en tids svacka. Vi får ser vart allt tar vägen. AlltidHV kommer väl antagligen leva kvar ett tag i någon form. Kanske i ny form och med annan inriktning eller så kör jag bara på som nu. Den som lever får se.