Befinner mig fortfarande i något slag glädjerus, om än lite tröttare sådant än igår kväll. Ska ändå försöka ge mig på en sammanfattning av matchen igår.
HV började bäst och ledde rättvist med 1-0 efter en period. Återigen ett mål som tillkommit efter ett högklassigt powerplay. Målskytt David Petrasek. Vem hade kunnat ana att Petrasek, som tidigare under grundserien missade målramen med i stort sett varje skott skulle bli HVs bästa målskytt i powerplay under slutspelet.
En bit in i andra perioden började LHC på allvar komma in i matchen och skapade till slut rätt bra tryck mot Liv. Cirka en kvart in i andra uppstår matchens mest omdiskuterade situation: LHC bortdömda mål. I spelsekvensen innan detta mål spearar Hrdina en LHC-spelare (en situation jag inte själv missat) och får matchstraff. Målet då? Jo. Det borde varit mål. Men med tanke på vad som följde sen så hade LHC alla möjligheter att att avgöra. I samband med målet som blev underkänt passade ett antal av den berömda intelligensreserven i Linköping på att kasta in saker på isen. Av det följde att domarn krävde omspolning och att de sista minuterna skulle spelas efter detta direkt följt av den tredje perioden. En omspolning som jag tror HV tjände mest på eftersom LHC då hade en väldig press mot HV-målet.
Under denna period på ca 24 minuter. Kändes det som att HV konstant fick spela i numrärt underläge förutom en kort period då de faktiskt själva fick spela 5 mot 3 utan resultat. Korrekta utvisningar på HV-spelarna? Vad jag kunde se ja. Men då bör man vara konsekvent och ta för samma tilltag från Linköpingsspelarna. Det gjorde inte Rönnmark. Men med tanke på det bortdömda målet så var det ändå HV som hade fördel av domarn den här matchen för enda gången i detta slutspel. Men två fel gör som bekant inte ett rätt.
Två sekunder kvar av andra kvitterar LHC efter hård press under Hrdinas matchstraff som gav fem minuter i boxplay. Tredje perioden forstätter direkt därefter och matchbilden ser i stort sett ut som tidigare. Spelmässig dominans av LHC. Men HV var inte dåliga. Diciplinerat försvarsarbete, en Liv i världsklass och snabba spelvändningar emellanåt gjorde att HV definivt var med i matchen. Det var just på en sådan spelvändning som HV gjorde sitt andra ledningsmål för kväll. Poängkungen i slutspelet Voutilainen slog till efter pass av tvåan i slutspelets poängliga, Davidsson. Sex minuter kvar och HV leder med 2-1. Det luktade guld i det läget. Glädjen blev dock kortvarig. Efter en del slarv i försvarszon två minuter senar så var det kvitterat igen. Dessutom åkte Falk på en 2+2a i slutet av tredje. Det började kännas lite pyrt.. Men HV klarar av utvisningen och HVs spel lyfter sig igen i början på förlängningsperioden. Cirka 5 minuter in i första förlängningsperioden uppstår en tilltrasslad situation framför Stana i LHC-målet. Sist på pucken är Eric Johansson. Pucken hamnar till min och alla andra HV-fans totala lycka bakom mållinjen. Tredje SM-guldet i HV71s historia är ett faktum.
Alla spelare har givetvis del av denna bragd. Men ska man lyfta fram en matchvinnare så är det såklart Stefan Liv som gång efter annan, speciellt i slutet på andra och början på tredje, räddade HV kvar i matchen. Liv var faktiskt hur magnifik som helst i går kväll. Sen undrar jag om vi inte fått ytterligare en finsk legendar i klubben. Finska spelare har ofta lyckats bra i HV men det finns några namn som har betytt något alldeles speciellt för HV. Eloranta, Keskinen och Sahlstedt. Jag tycker även Voutlinainen ska nämnas i detta sammanhang. Vilken lirare! Vilken målskytt! Det blir inte sämre av att han kryddar en fantastisk säsong med att bli bästa poängplockare i ett slutspel genom alla tider med sina 21 poäng fördelat på nio mål och tolv assist.
Det finns mycket mer att skriva om den här matchen, det här slutspelet och den här fantastiska säsongen. Men återigen nöjer jag mig med så här långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar